Igår var jag ute på promenad med Linda och hundarna och vi stötte på ett typexempel av den gamla skolan. När vi var strax utanför hemmet så såg vi att det kom en kvinna med sin hund. Då jag vet att hon har det kämpigt med den bytte vi sida av vägen för att underlätta i hundmötet. Hennes hund är av modellen större och den blir oerhört stressad när den ser andra hundar. Den gör utfall och skriker högt av frustration så vi tänkte hålla avstånd för fridens skull. Mötet gick ändå ganska bra men strax efter oss kom det en annan med hund som inte tänkte som vi. Han gick där med sin lilla sällskapshund utan en tanke på att den större hunden nu står på bakbenen och vrålar. Vi vänder oss om för att se vad det är som pågår och jag ser att ägaren till den stora hunden tar tag i hundens öra och vrider om det så hunden tjuter av smärta.
Detta var läran på många bruksskolor förr i tiden. På så vis avledde man hundens fokus. Jag har sett detta många gånger men aldrig sett det ge någon som helst effekt. Inte till det positiva i alla fall. Det resultat jag sett är strykrädda hundar utan något eget initiativtagande och utan glimt i ögat. Jag kallar det olyckliga hundar. Jag har själv blivit otroligt frustrerad på mina hundar ibland och visst, jag har tagit i för hårt nån gång men av ren okunskap. Jag vet att det inte ger resultatet jag söker, jag har sett vilka metoder som leder till mina önskemål kring hund. Det tar längre tid men blir varaktigt och slutar med en lycklig hund. Relationen blir bättre och jag blir gladare. Är det inte det vi vill ha ut av vårt hundägarskap? En problemfri och sammansvetsad relation.
Min förra hund Knut hade flera stressrelaterade beteenden som jag hade väldigt svårt att träna bort. Han var en pendlare. När han såg något (en hund, en människa, en cykel etc) så sprang han mellan objektet och mig och skällde. Han påbörjade en handling som han inte kunde slutföra. Detta är typiskt stress och det spelade ingen roll om jag fyade hans beteende. Det snarare förvärrade det, han blev bara mer förvirrad. Det enda som hjälpte var ren och skär skvallerträning. Vi fick skvallra på allt. Det gav vissa resultat men den långvariga stressen som fanns i hans kropp kunde bara miljön hjälpa mot. Därför bor han nu på landet där han utan hot och faror kan leva i en trygg miljö utan att riskera stressrelaterade sjukdomar.
Hundmöten är ett stort problem som många har svårt att hantera. Det slutar oftast med att man känner ett misslyckande och en irritation gentemot hunden. Vissa tar till våld mot hunden medan andra viker av för att undvika hundmöten helt och hållet. Jag ser även folk som tränar och ger hunden en chans att lyckas och få bättre självförtroende. För när hundar visar aggressivitet i form av utfall är det alltid ett sätt att försöka få avstånd till den andra hunden. Om vi hundägare då gör den illa mitt upp i anfallet talar vi om för den hur farligt och obehagligt det egentligen är att möta andra hundar. Vi har bekräftat vad hunden känner. Sällan kommer denna metod att lyckas.
Försöker vi däremot skapa förtroende mellan oss och hunden, se till att den känner en trygghet att vara kvar vid vår sida har vi helt andra förutsättningar. Det är nästan alltid en lång väg att gå och den ser olika ut för alla men den bygger på samma grunder. Få bättre kontakt med hunden och visa den att du har kontroll i alla situationer du utsätter den för. Var hundens trygga plats.
Det är svårt, jag vet. Jag har även förståelse för att man tröttnar och tappar tålamodet. Ibland är man trött och stressad, har inte den tiden för träning med hunden. När man tycker att man provat allt gör man plötsligt saker för att man inte vet någon annan utväg. Det är ren okunskap.
Jag rekommenderar starkt skvallerträning i hundmöten och jag vet att det fungerar. Jag ger gärna tips och råd eller privatträning för dig som känner att den provat allt annat. Tro mig,det finns fler sätt.
